Jag skulle vilja fråga mig själv och alla er där ute, varför vi inte hjälps åt? Varför klandrar vi varandra istället för att vara starka och jobba tillsammans, inte emot varann?

Vi tjejer till exempel har otroligt lätt för att hitta fel hos varandra. Misstolka mig inte, jag drar inte alla över en kam, men jag vet hur det är. Vi kan prata om någons utséende, att "hon är alldeles för tjock" och "hon är på tok för smal", och sen "hon där borta hon tror ju att hon är så snygg, men titta bara hon har ju jättedålig hy och ful kroppsform". Men anledningen att vi hittar fel hos varandra, är just för att vi hittar så otroligt många fel hos oss själva. Hade vi bara accepterat den person som vi är, med våra brister och egenskaper, så hade även inställningen till andra varit bättre.
Det gäller att acceptera sig själv, för att kunna acceptera andra.

Det är just inställningen som kan ha en sådan oerhörd betydelse för hur vi uppfattar oss själva och andra. Går man med inställningen "fy fan va snygg jag är idag och alla andra glänser minst lika mycket som mig", så kan jag lova att man mår mycket bättre än om man går runt med krökt rygg och tänker "jag är så ful, titta bara på alla finnar jag har fått och håret sen då?! nej, usch jag vill inte vara här..", för om du klankar ner på dig själv så blir du nästan tvungen att se det dåliga hos andra för att inte gå under helt.

Men om vi bara kämpade tillsammans, om vi bara lyfte upp varandra under de dåliga dagarna som vi vet att alla har, så skulle vi känna oss mycket bättre till mods.

För er egen och andras skull, sluta hitta fel hos er själva, ni är fina och bra precis som ni är!